Pirrig, och nervös.

OKEJ, jag är så pirrrrrrig! Om nio dagar åker jag på roadtrip för att sedan stanna i Innsbruck i fyra månader för utbytesstudier. 

Det är självklart utbytet i sig som pirrar mig, att få lära mig nya saker, ta del av ny kultur, känna in ett nytt universitet, lära mig ett nytt språk? Men det är så mycket där till - bli roommate, åka skidor på helgerna, andas alpluft och få en helt annan vardag. 

Men sen är jag självklart nervös också. Jag lämnar min pojkvän, häst, lägenhet och många andra trygghetszoner hemma. Nu slår det dock mig. Är det nervositeten eller pirret som gör mig mest exalterad att göra detta? Jag vet inte. Pirret såklart, men det är något visst med att göra saker som gör en nervös. 

I höstas skrev jag en rapport som lärde mig skillnaden mellan motivation och engagemang. Tänkte att eftersom jag inte visste det tidigare så kan jag lika gärna skriva det här också. Så, motivation handlar om att känna en vilja till att genomföra någonting och därmed en vilja att starta upp. Medan engagemang är det man har genom en uppgift för att fullfölja den vilket oftast kräver individens fulla koncentration och är därmed lätt att tappa. 

Har en person alltså lätt att påbörja uppgifter men aldrig riktigt blir klar handlar det alltså om att personens saknar engagemang, inte motivation. I en av forskningsartiklarna jag läste om detta beskrev de motivation och engagemang utifrån en mountainbike-bana, men jag tänker att utförsåkning ger oss samma visuella bild. 

När personen står på toppen, är pirrig som tusan och alldeles strax ska kasta sig över kanten är det motivation individen känner. Motivation till att genomföra åket. När personen sen befinner sig i den branta backen behöver personen fokus i varje kurva med hårt tryck på skidan för att inte skada sig. Denna typ av fokus på att fullfölja uppgiften är då engagemang. 

Summa kardemumma, det här blev en text om ingenting. Men jag är helt enkelt så in i bomben motiverad på att åka iväg! 

Byebye!