Josefin Camnell

Alltså, blev så rörd av all fin feedback jag fick här om dagen när jag gick ut med att jag släppte inläggen på bloggen. Här sitter jag och lattjar av mig och ändå får så mycket fint tillbaka, ni är fantastiska!  Nu har hjärnan snurrat runt på något annat de senaste fyra dagarna så jag tänker att jag måste få rensa av mig på det också.  Djärv  betyder handling eller egenskap som kräver mod eller som är utmanande på något sätt. Medan en  djärv person  är en person som regelbundet tar sådana beslut. I alla fall enligt Wikipedia. Fråga mig inte varför jag kom in på det här egentligen, men HERREGUD vad många personer jag har i min närhet som är djärva, och jag själv också ibland. Men att vara djärv är ju så olika för olika personer, vart går ens gränsen för djärv? Jag menar, enligt mig själv kanske jag gör något  superdjärvt  (osäker om det är en socialt accepterad böjning men) medan det för någon annan är en fis i rymden.  Men nu är det så att jag och min partner valt att sätta upp mål, tv

 Ja, alltså när händer den övergången egentligen?  Jag vet hur jag själv är. Inte överdrivet komplicerad skulle jag vilja påstå, fast vem är jag att döma av det. Egentligen borde jag väl fråga en person som är så olik mig som möjligt om den saken, men hade jag tyckt att den personen är komplicerad? Självfallet. Jag kanske må vara komplicerad, men inte omöjlig i alla fall.  Så, sommaren är slut, jag total-längtar till rutiner och att få börja sista året på min kandidat så jag äntligen kan börja jobba på riktigt igen och hej hopp, hej hopp. Men sen, in i November troligtvis, kommer jag svara "Nej men alltså ingenting, allt går bara om och om igen" ifall någon frågar mig hur livet går eller vad som händer.  Nu ska jag Såklart komma på ett sätt så detta Inte blir mitt svar denna gång eftersom jag reflekterat och märkt att detta bara är för deppigt och ingenting jag vill ha kvar i livet.  Men hur märkligt är det? Den här berömda gränsen är liksom någonstans där jag inte har någon

 Borta bra men hemma bäst? Ja, det är ju så det sägs - och så det är många gånger. En kan gå och längta ihjäl sig tills det är dags att åka iväg på den där resan, och ändå är det så otroligt härligt att få komma hem.  Men hur lyxigt är inte det då? Det var allt för idag. Byebye. 

OKEJ, jag är så pirrrrrrig!  Om nio dagar åker jag på roadtrip för att sedan stanna i Innsbruck i fyra månader för utbytesstudier.  Det är självklart utbytet i sig som pirrar mig, att få lära mig nya saker, ta del av ny kultur, känna in ett nytt universitet, lära mig ett nytt språk? Men det är så mycket där till - bli roommate, åka skidor på helgerna, andas alpluft och få en helt annan vardag.  Men sen är jag självklart nervös också. Jag lämnar min pojkvän, häst, lägenhet och många andra trygghetszoner hemma. Nu slår det dock mig. Är det nervositeten eller pirret som gör mig mest exalterad att göra detta? Jag vet inte. Pirret såklart, men det är något visst med att göra saker som gör en nervös.  I höstas skrev jag en rapport som lärde mig skillnaden mellan motivation och engagemang . Tänkte att eftersom jag inte visste det tidigare så kan jag lika gärna skriva det här också. Så, motivation handlar om att känna en vilja till att genomföra någonting och därmed en vilja att starta upp. M

 Alltså egentligen så säger jag "jag mår verkligen skit idag" om en riktig bakfylla. En riktig bakfylla på det sättet att jag inte är helt säker på om jag betedde mig helt ok igår.  Visst kan jag ha en bakfylla i aspekten att jag faktiskt verkligen mår skit. Men oftast så mår jag skit för att jag tror att jag gjort något dumt och det får ändå en att fundera. Får jag verkligen ångest av att vara bakis, eller blir jag " bakis" för jag får sån sabla ångest?  Närmare bestämt så tror jag faktiskt inte att alkoholen och dess reaktion på min kropp har så mycket med det här att göra. Jag tror alkoholen gör att jag tappar kontroll och det här är ett efterskalv, om vi nu skulle se det som att jag, på fyllan, när jag tappar kontrollen, är en jordbävning.  För ja, det är ungefär så det känns. Som om jag har orsakat en jäkla jordbävning på stället där jag var igår, för att jag var full, och jag inte minns helt. Haha. Vad löjligt nu när jag tänker på det. 99% av folket där vet tr

Förstå att ständigt känna sig närvarande, tillgänglighet, nyfiken, öppen och bara intresserad av vad som händer runt om?  Jag vill påstå att jag delvis fungerar så, nu är det ju så att jag är en livsnjutare utan dess like. Det ska ätas gott, drickas gott, spontana saker ska ske, studierna ska genomföras och dagarna ska flyga förbi. Jag menar, livet är ju till för att LEVAS!  Men gör jag det då? Lever jag i nuet och njuter av stunden där jag befinner mig? Nä. Mestadels checkar jag bara av saker på en lista som ska göras och tänker ständigt fem steg framåt. Sitter jag hemma och pluggar så är jag 10% mentalt i matbutiken och planerar för veckans middagar, eller väljer outfit inför nästa festlighet, eller på ridbanan och planerar vad jag ska träna idag. Vidare går dagen och jag befinner mig fysiskt på ridbanan, men nej då är jag mentalt 10% i skolböckerna, på banken eller i en dagdröm på Bali?  Och det är ju fantastiskt. Dagdrömma måste man väl få lov att göra? Eller hur? Det är väl bara d